Johan babblar på.

Undra om det är jag eller personen som inte förstår att skärmen är avstängd som har fel nivå på förkunskaperna för kursen jag är på idag?

Det är en tredagarskurs som är intro till den tvådagarskurs som jag egentligen ville gå. Sorgligt nog blev de sista två dagarna inställda. Jag har inte lärt mig mycket nytt men det har varit nyttigt att pilla på en massa saker jag bara har teoretiska kunskaper om.

En trist egenskap hos sådana här kurser är att läraren inte hinner/kan redogöra för alla relaterade fallgropar som uppstår om man använder dessa demo-vänliga tekniker i verkligheten.

Jag har iofs en viss förståelse för det. En kommentar om tex connection pooling i SQL-Server flyger nog högt över huvudet på den som undrar varför skärmen är lika svart som dioden på fronten även fast musen skakas febrilt.

Hur som helst har det hittills inte varit bortkastad tid.

I går var jag tvungen att avbryta träningen för att det gjorde ont i bröstet.
Lite nojjig, snart 40 och hjärtproblem i bekantskapskretsen, tog jag mig till en läkare idag. Det förefaller inte vara något problem med hjärta eller lungor, verkar vara nå’t med själva bröstkorgen.
Det gör hur som helst mindre ont nu när jag inte tror att jag ska dö strax och läkaren ordinerade inte vila.

Wille skriver om journalister begåvningshandikappade dyslektiker och Webmastern meddelar att Aftonbladet tagit efter Svd och DN och börjar visa trackbacks till sina artiklar.

Hur ligger det egentligen till med bloggsfärens journalistiska värde? Med alla miljoner bloggare som finns världen över borde nyheter av allmänintresse täckas snabbare och riktigare av bloggare än av dagspressen.

Jag tycker att det finns ett större journalistisk värde i att källgranska och samla ihop intressanta bloggartiklar från hela världen än att slentrianmässigt republicera AP:s nyhetsflöde.

Att journalister faller under annan lagstiftning än andra är ju också helt absurt. Alla borde ha samma rätt att yttra sig och alla borde ha samma rätt att hemlighålla sina källor. Om skribenten hamnar i en förtalssituation tycker jag att den får ansvara för sin egen källgranskning. Oavsett om det är en bloggare eller en journalist som skriver.

Vad krävs egentligen för att man ska kunna utnyttja meddelarskyddet i Sverige? Måste kan ha en examen från journalisthögskolan, eller måste man finnas publicerad på papper?

Jag har nyligen läst The Long Tail av Chris Anderson. Där beskriver Chris ‘den långa svansen’ som allt det utbud som inte platsar bland ‘hittarna’ eller alla produkter som inte får plats på butikshyllorna. När lagerkostnaderna närmar sig noll, som för Amazon, eller marginalkostnaderna är försumbara, som för iTunes, blir mångfalden i sig ett vinstmedel.

Att långa svansens lönsamhet är tydligast i de fall man kunnat växla från atomer till bitar fick mig att tänka på The Diamond Age av Niel Stephenson.

The Diamond Age beskriver en värld där människan bemästrat nanoteknolog så pass väl att man kan tillverka vad som helst på atomär nivå. Diamanter är billigare än glas eftersom de består av väl ordnade kolatomer vilket är lättare att producera än det atomära kaos som råder i glas. I varje hushåll finns en apparat som kan tillverka i princip vad som helst så länge man är uppkopplad till ‘The Feed’.

I The Diamond Age är manuellt tillverkade saker antingen en lyx tillgänglig för de oerhört rika, eller en nödvändighet för de fattiga som inte kan koppla upp sig.

Det känns inte helt olika utvecklingen inom utbildningssektorn. De rika kommer att ha råd att sätta sina barn i ‘riktiga’ skolor med ‘riktiga’ lärare och föreläsningar. Medelklassen får hålla sig till virtuella klassrum och digitala böcker. De fattiga får klara sig med gamla, förbrukade, skolböcker och välvilliga individer som agerar lärare.

Låssmed med jourschema.

Det verkar vara jobbet som gäller. 1000 kronor för en minuts arbete plus 250 kronor per påbörjad mil i bilen. Jag är i fel branch.

Man kanske måste lära sig en hel del. Men även om man bara skulle ta på sig jobb som innebär att låsa upp lägenhetsdörrar år dumskallar som jag till underpris borde man kunna klara sig bra utan att jobba ihjäl sig. Man skulle kunna ta lite mindre för simpla jobb och överlåta allt man misslyckas med till ett proffs. Så länge man inte åtar sig jobb åt blåljusorganisationerna gör det ju inte så jättemycket om man skulle misslyckas med ett jobb. Bara att bjuda på en chokladkaka för att muntra upp den hungriga och griniga lägenhetsinnehavaren som måste vänta på det ännu dyrare proffset.