Johan babblar på.

I dag lyssnade jag på MSDN Radio där de pushade lite för svenska MSDN och för att de med MSDN Subscriptions borde bli bättre på att använda de gratis supportärenden som ingår i abonnemanget.

Jag har kontaktat supporten tre gånger och har ungefär samma intryck av alla försöken: Det tar för lång tid att komma i kontakt med någon som kan hjälpa till. Alla mina försök har berott på buggar i .NET Framework som jag inte fick reda på vid mina efterforskningar innan jag ringde Microsoft. Problemet jag fick var att ramverket inte är en produkt som står med på listan som första ledet i supporten har att tillgå. För att komma vidare fick jag helt enkelt hitta på ett fel i tex Visual Studio för att komma i kontakt med någon som kan titta på det riktiga felet och göra en ordentlig bedömning. Dessutom måste man, oftast, kunna isolera sitt problem i en liten applikation som man man skicka över till supportpersonen. Det kan ibland ta rätt lång tid att sätta upp en miljö som är så liten som möjligt och ändå återskapar felet. I ett av mina fall var det decimaltal som inte hanterade rätt av XMLConvert så det räckte med två rader kod. I ett annat var det en ASP.NET applikation som inte lyckades göra ‘impersonation’ i kombination med en specifik AD-installation. Det var betydligt svårare att återskapa.

Min erfarenhet är sålunda att man förmodligen hittar lösningen på sitt problem snabbare med MSN Search eller Google om man inte stött på en bugg. Det kan i och för sig bero på min ‘kan själv’-mentalitet, men jag tycker supporten är absolut sista steget innan man ger upp.

Eftersom jag i alla fall sitter hemma och pluggar Microsoft-teknik så passade jag på att titta in på ‘nya’ MSDN i Sverige och jag blev positivt överraskad. Jag kommer nog inte ha den som startsida, men den ligger helt klart med i veckoschemat. Bra gjort! Förut kändes svenska MSDN lite oengagerad, men nu känns MSDN lite mer närvarande på något sätt.

Wille skriver om journalister begåvningshandikappade dyslektiker och Webmastern meddelar att Aftonbladet tagit efter Svd och DN och börjar visa trackbacks till sina artiklar.

Hur ligger det egentligen till med bloggsfärens journalistiska värde? Med alla miljoner bloggare som finns världen över borde nyheter av allmänintresse täckas snabbare och riktigare av bloggare än av dagspressen.

Jag tycker att det finns ett större journalistisk värde i att källgranska och samla ihop intressanta bloggartiklar från hela världen än att slentrianmässigt republicera AP:s nyhetsflöde.

Att journalister faller under annan lagstiftning än andra är ju också helt absurt. Alla borde ha samma rätt att yttra sig och alla borde ha samma rätt att hemlighålla sina källor. Om skribenten hamnar i en förtalssituation tycker jag att den får ansvara för sin egen källgranskning. Oavsett om det är en bloggare eller en journalist som skriver.

Vad krävs egentligen för att man ska kunna utnyttja meddelarskyddet i Sverige? Måste kan ha en examen från journalisthögskolan, eller måste man finnas publicerad på papper?

Jag har nyligen läst The Long Tail av Chris Anderson. Där beskriver Chris ‘den långa svansen’ som allt det utbud som inte platsar bland ‘hittarna’ eller alla produkter som inte får plats på butikshyllorna. När lagerkostnaderna närmar sig noll, som för Amazon, eller marginalkostnaderna är försumbara, som för iTunes, blir mångfalden i sig ett vinstmedel.

Att långa svansens lönsamhet är tydligast i de fall man kunnat växla från atomer till bitar fick mig att tänka på The Diamond Age av Niel Stephenson.

The Diamond Age beskriver en värld där människan bemästrat nanoteknolog så pass väl att man kan tillverka vad som helst på atomär nivå. Diamanter är billigare än glas eftersom de består av väl ordnade kolatomer vilket är lättare att producera än det atomära kaos som råder i glas. I varje hushåll finns en apparat som kan tillverka i princip vad som helst så länge man är uppkopplad till ‘The Feed’.

I The Diamond Age är manuellt tillverkade saker antingen en lyx tillgänglig för de oerhört rika, eller en nödvändighet för de fattiga som inte kan koppla upp sig.

Det känns inte helt olika utvecklingen inom utbildningssektorn. De rika kommer att ha råd att sätta sina barn i ‘riktiga’ skolor med ‘riktiga’ lärare och föreläsningar. Medelklassen får hålla sig till virtuella klassrum och digitala böcker. De fattiga får klara sig med gamla, förbrukade, skolböcker och välvilliga individer som agerar lärare.

Fraktfritt är en websida där man kan jämföra priser på färgpatroner till sin bläckskrivare.

Om du som läser det här inte vet om du har en bläckskrivare så har du förmodligen det eftersom alternativen fortfarande är rätt dyra.

Hur som helst; på fraktfritt.net kan man leta reda på bra priser på bläckpatroner till sin skrivare. Om man tex har en HP DeskJet 960c är det i dagsläget billigast att handla från inkClub för enstaka patroner och 112ink om man ska ha mer än en.

Låssmed med jourschema.

Det verkar vara jobbet som gäller. 1000 kronor för en minuts arbete plus 250 kronor per påbörjad mil i bilen. Jag är i fel branch.

Man kanske måste lära sig en hel del. Men även om man bara skulle ta på sig jobb som innebär att låsa upp lägenhetsdörrar år dumskallar som jag till underpris borde man kunna klara sig bra utan att jobba ihjäl sig. Man skulle kunna ta lite mindre för simpla jobb och överlåta allt man misslyckas med till ett proffs. Så länge man inte åtar sig jobb åt blåljusorganisationerna gör det ju inte så jättemycket om man skulle misslyckas med ett jobb. Bara att bjuda på en chokladkaka för att muntra upp den hungriga och griniga lägenhetsinnehavaren som måste vänta på det ännu dyrare proffset.